1.5.2023

Riku Riippa är konsthistorikerns favoritkonstnär. Hans produktion innehåller så många hänvisningar till olika epoker och stilar att den gång på gång ger ahaupplevelser och associationer till något existerande fenomen. Riippas konst ser ut att bära på vitala delar av den västerländska kulturens humanistiska traditioner, från stenålderns fruktbarhetsfigurer till modernismens experiment. Det bästa är emellertid att den egenartade konstnären Riku Riippa träder fram under dessa lager av tid, med sin egen vision och sitt eget sätt att berätta om skulpturkonsten, om livet och om att vara människa.

Kelviåbon Riku Riippa föddes i en konstnärsfamilj i Karleby i Mellersta Österbotten 1974. Han studerade måleri vid Nordiska Konstskolan i hemstaden. År 1998 fick han en studieplats på Bildkonstakademin, och som ett slags test skrev han in sig på bildhuggarlinjen. På den vägen blev han, och 2003 var han klar med studierna. När Riippa talar om sina lärare nämner han två personer. Den ene är Radoslaw Gryta, professor i skulptur, av vilken han lärde sig branschens många tekniker och uttryckssätt. Den andre är Kain Tapper. Av honom lärde han sig vikten av att ha en egen vision, modet att tänka självständigt och konsten att bearbeta trä.

Lite kunskap skadar ju aldrig. Riku Riippa är bildhuggare från topp till tå. Den tekniskt mångsidiga konstnären bearbetar såväl lera som trä, gips och brons. När han talar om sin konst betonar han arbets- och tillblivelseprocessens betydelse. Lera är skulpturkonstens ursprungsmaterial och det finns ingenting överflödigt mellan händerna och den formbara massan. Händerna är konstnärens verktyg. Verket utformar sig så att säga organiskt ur sin materia, med händernas hjälp. Riippa arbetar utan brådska. Kanske det är därför hans färdiga verk känns så meditativa. Han behandlar träet med andakt och tar bara bort små bitar och spån åt gången. Ytan behandlar han långsamt med fina variationer av skrovligt och slätt. Den översta texturen kan jämföras med de varierade penseldragen på en målning. Konstnären kan ha en bild i huvudet av det färdiga verket, men själva arbetsprocessen kan också leda fram till ett nytt och för konstnären överraskande slutresultat. Tillfälligheten har alltså sin egen betydelse och charm, både för konstnären och för betraktaren.

Riku Riippas konst är full av konsthistoria. Tankarna går till etruskernas skulptur och till arkaisk, strängt avskalad konst med starkt betonad frontalitet och symmetri. Men också klassicismen är med på ett hörn, i form av torson utan lemmar eller som reminiscenser av det antika Roms porträttskulptur, och varför inte som ekon av egyptisk konst. Porträttbystformatet är en väsentlig inslag i porträttgenren, och formatet uppträder ofta i Riippas konst. En av träskulpturerna visar släktskap med den finska träskulpturtraditionen och i synnerhet med fattiggubbarna eller fattigbössorna som var allmänt förekommande i Riippas hemknutar i Österbotten. Listan på överensstämmelser kunde göras hur lång som helst.

I stället för att fundera över hur det förgångna har influerat Riippa finns det skäl att begrunda själva föremålet för hans konst. Människan är alltings utgångspunkt och mått. Den mänskliga gestaltens väsen, rörelser, kroppsställningar och varierande gester är en outsinlig källa. Och det är inget under: en av Riippas viktigaste lärofäder är den schweiziske skulptören och målaren Alberto Giacometti. När han fann sitt slutliga uttryck tröttnade han aldrig på att återge en och samma utdragna människofigur. Ändå var slutresultatet alltid nyanserat och unikt. Spirituellt.

Samma fenomen går igen också i Riippas konst, även om hans människofigurer till formen är betydligt mer varierade än Giacomettis. Genom att förenkla och skala av strävar Riippa efter att närma sig människans väsen och kanske också hennes själ. Riippas framställningssätt har en nära anknytning till porträttkonsten, men hans gestalter är okända, ofta nära nog ansiktslösa. Det är som att betrakta arkeologiska fynd av skulpturer av okända människor som har varit döda i tusentals år. Och vi frågar oss nyfiket vilka människorna bakom dessa porträtt egentligen var.

Riippas figurer svävar mellan en allmän och anonym människoskildring och ett privat, igenkännligt porträtt. De avslöjar men döljer också, väcker fler frågor än de ger svar. De har samma slags poetiska och gåtfulla kvaliteter och känslighet som finns hos hans andra favorit, den italienska tidigmoderna skulptören Medardo Rosso som verkade i slutet av 1800-talet. Ofta verkar hans gestalter inneslutna i sig själv. De har inte bråttom någonstans och ter sig vara utanför tiden. Och det är den uppfattningen vi får av Riippas konst, att den är tidlös. Hans produktion förefaller vara bortom alla trender och moden. Den är i takt med tiden och bidrar här och nu med något väsentligt, men är ändå inte bunden vid ögonblicket. I allmänhet är det ett tecken på god konst.

Riku Riippas utställning på Söderlångviks museum visas 2.5−30.9.2023. Utställningen består av 15 trä-, keramik-, sten- och bronsskulpturer från 2013−2023.