Fyra väldiga, lysande gröna figurer har slagit rot i en skogsglänta på Örudden i Söderlångvik. Här ska de få stanna och bli en del av den omgivande naturen – förhoppningsvis kommer riktig mossa att börja växa på dem så småningom. Det är en fängslande mystik som omger mossjättarna, vars verkliga ursprung är okänt: har de färdats från en annan verklighet eller tillhör de denna värld?

”Mossbarnen är självständiga. De behöver inte hjälp av vuxna”, säger Simonsson. Konstnären har gett varje barn en egen uppgift som är nödvändig för deras samlevnad. Några bär verktyg och andra föremål på sina ryggar, medan vissa har sällskap av djur som antyder en nära relation till naturen. Jättarna kommunicerar ljudlöst på teckenspråk med varandra och deras omvärld. Deras stillsamma närvaro speglar verkens underliggande idé om en utopisk värld där människor, djur och andra varelser lever i fredlig samexistens. Kanske Mossjättarna kan ses som monument över förundran och nyfikenhet, förebilder för en påhittigare och fantasirikare syn på världen? I stället för att komma med färdiga sanningar inbjuder de oss att ifrågasätta, drömma och föreställa oss på barns orädda vis. ”Det är viktigt att ge utrymme för idéer som vid första anblicken verkar absurda”, förklarar Simonsson.

Helheten kompletteras av Mossjättarnas sång, ett musikstycke komponerat av Perttu Haapanen. Jättarna öppnar lungorna vid soluppgången, sjunger också klockan 12 och 15, samt avslutar dagen med sång vid solnedgången. Hur låter jättelika barns sång och vad sjunger de månne om?

VERKEN

Bringare av ljus  
2022 
Järnram, polystyren, glasfiber, nylonfiber, målfärg 
(4,22 x 1,5 x 1,68 m) 
 
Skogens Bringare av ljus, en jätte med en lampa fastspänd på ryggen. Lampan liknar en helt vanlig skrivbordslampa och liksom shortsen, västen och t-tröjan ser den förvirrande alldaglig ut jämfört med den i övrigt fantastiska varelsen. Mossjätten sträcker ut en arm, den öppna handflatan är vänd neråt med fingarna spretande åt olika håll. Detta är tecknet inte bara för lampa och ljus, utan också för det ögonblick då ljuset tänds. Liksom barn får ljus ofta stå som symbol för framtidstro och hopp. Möjligen hör det också till ljusbringarens uppgift att lysa upp och synliggöra det som känns svårt att hantera. Hur funderar du kring framtiden?

Vänskap 
2022 
Järnram, polystyren, glasfiber, nylonfiber, målfärg 
(3,04 x 2,14 x 2,06 m) 
 
Vidden lilla dammen sitter en Mossjätte med benen i kors i allsköns ro. Gåtfullt leende lutar den sig framåt för att bättre snappa upp  ljud,  läten och samtal. En groda och en ekorre har letat sig in i jättens öppna händer. Även om det första intrycket antyder en slags samhörighet mellan de tre varelserna, lämnas deras relation till vår fantasi. Verket bjuder in oss att reflektera över hur och var vänskap kan uppstå, och mellan vem. Vad betyder vänskap för dig? 

Vandrare
2022 
Järnram, polystyren, glasfiber, nylonfiber, målfärg 
(4,16 x 1,24 x 2,08 m)  
 
En vandrare utrustad med skidor och stavar har anlänt till Örudden, redo att utforska okänd terräng. Mossjätten rör vid sin öppna handflata med ena handens två fingrar och formar tecknet som betyder att gå eller att vandra. Teckenspråket bygger till en stor del på rörelser och är därför direkt kopplat till kroppen och känselsinnet. Enligt Kim Simonsson lär vi känna världen främst genom känselsinnet, speciellt via händernas beröring. Ett annat sätt att upptäcka världen är att resa. Men att resa behöver inte alltid betyda att fysiskt ta sig till andra platser. Vi kan också göra inre resor, genom minnen och känslor som vi kanske ännu inte är medvetna om. 

Samlare
2022
Järnram, polystyren, glasfiber, nylonfiber, målfärg 
(3,64 x 1,7 x 2 m) 
 
Möjligen på jakt efter något värt att samla på. Jättens händer ger ett varsamt intryck, som om de var kupade kring ett osynligt föremål. Detta är tecknet för att samla. Konstnären har utrustat varje Mossjätte med en egen unik packning med föremål som han råkade hitta i sitt arbetsrum. Samlarens utrustning innehåller olika slags växter, pinnar, en täljkniv och andra föremål som kunde tjäna som redskap. Vad är värt att spara, och vem bestämmer det? I en ständigt föränderlig värld är det omöjligt att veta vad som plötsligt kan komma till nytta. 

Mossjättarnas sånger

Kompositören Perttu Haapanen

Kim Simonson hade redan från början en idé om gibbonapors läten och jättarnas morgon-, dags- och kvällssånger, som skulle sjungas i naturens och solens takt. Jag började med att göra olika demon åt Kim, från vilka dessa hoande ljud valdes ut. Det faktum att mossjättarna förblir orörliga i skogen och gradvis bekläs med riktig mossa, styrde idén bort från människoliknande sång för att i stället efterlikna naturens olika ljud.

Jättarnas sång ligger någonstans mellan gibbonernas hoande, fågelsång och mänsklig körsång. De modifierade aplätena kombineras också med formanter från den mänskliga rösten, dvs. förstärkningar av de frekvensområden som är typiska för olika vokaler. Harmonierna och rytmerna i sångerna är från människans värld, men jag har behållit en liten del av den levande otydligheten och slumpen i dem. Det för tanken till barns spontana sång, men också friheten hos fåglar som sjunger tillsammans. Det barnlika återspeglas också i det faktum att rösterna inte är särskilt låga i förhållande till jättarnas storlek; de stora stämbanden återspeglas snarare i att rösterna är långsamma och utdragna.

Jättarnas sånger är ganska mjuka och alla fyra har sina egna röster, trots att de verkar tillhöra samma familj. Var och en har en roll att spela i sångerna. Ljusbringaren är den lägsta stämman och ger de andra en harmonisk bas och stöd. Vänskap är ett lugnt stöd och knyter samman övriga stämmor. Vandraren och Samlaren är sångernas ledare och har också de högsta stämmorna, och i synnerhet Samlaren är särskilt aktiv under dagssången.

Morgonsången är fridfull och ”väckande”. Dagssången är mer aktiv och lekfull. Kvällssången är lugnare mot natten.

Perttu Haapanen (f. 1972) är en finländsk kompositör som i synnerhet komponerat konstmusik. Han bor i Helsingfors och har studerat komposition vid Sibelius-Akademin, samt elektro-akustisk musik vid det parisiska IRCAM-institutet. Han intresserar sig särskilt för hur röst och språk förhåller sig till musik.

Mossjättarna i Helsingfors

Jättarna skapades ursprungligen för den franska festivalen lille3000. På sin färd till Söderlångvik gård slog de sig först tillfälligt ner i Glaspalatskvarteret i Helsingfors 2024.

Kim Simonsson

Skulptören Kim Simonsson (född 1974) bor och arbetar i konstnärsbyn Fiskars i Västnyland. Han är känd för sitt fördomsfria berättande och sin gedigna materialkunskap. Lera och keramik utgör basen för hans konstnärsskap, ofta i kombination med andra material såsom glas, fibrer eller vardagsföremål. Simonssons skulpterar främst djur- och människofigurer i naturlig eller överdimensionerad skala. Med ett skarpt sinne för kontraster skapar han märkliga, sagoliknande världar. 

Simonssons konstnärliga produktion tog vid på 1990-talet, då han inledde sina studier vid avdelningen för keramik och glas vid Konstindustriella högskolan i Helsingfors. Simonsson hade länge fokuserat på teckning och måleri, men fattade snabbt tycke för det tredimensionella. Speciellt uppskattade han att arbeta i lera,  ett material som lätt ger efter för handens beröring. Leran lämpade sig väl för Simonssons konstnärliga uttryck som influerades av seriekonstens visuella berättande, i synnerhet japansk anime. Under studietiden skapade han porslinshundar i naturlig storlek, orädda barnkaraktärer och andra figurer. Dessa tidiga verk bröt med det abstrakta uttryck som dominerade den finländska keramiken fram till början av 2000-talet.

Från och med 2010-talet har Simonsson experimenterat med den så kallade flocking-tekniken, där olika ytor behandlas med nylonfibrer. Simonsson bekantade sig med tekniken under en residensvistelse i Kanada och fortsatte laborera i sitt arbetsrum i Fiskars. Den mossliknande texturen som kännetecknar verkserien Mossjättarna uppstod av en lycklig slump, då Simonsson behandlade en kasserad svartmålad skulptur med neongula fibrer på skoj. Den illgröna nyansen som uppstod förde Simonssons tankar till de djupa skogarnas mystik och gåtfulla väsen och lade på så vis grunden för arbetet med de barnlika Mossjättarna.    
 
Barndomens tematik har sysselsatt Simonsson sedan början av hans karriär. Hans barnfigurer rör sig i gränslandet mellan oskuld och främlingskap och utmanar ofta kulturella normer om önskvärt och olämpligt beteende. Konstnären kallar dem för anarkistiska barn. Numera influeras Simonsson också av sina personliga upplevelser av att vara förälder. Med ett av sina barn kommunicerar han på teckenspråk. Erfarenheten av att upptäcka ett nytt språk återspeglas i Mossjättarna, där han låtit teckenspråket bli en del av skulpturernas unika värld. På så sätt utvecklas hans konstnärliga arbete i ständig dialog med vardagens prövningar och glädjeämnen.

Teckenspråk

Teckenspråk är visuella språk som används av döva, hörselskadade och hörande personer. De består av olika tecken, där hand-, kropps- och munrörelser samt ansiktsuttryck kombineras. Jämfört med talade språk kännetecknas teckenspråk av en viss tystnad. Teckenspråk uppmärksammar rikedomen i all den kommunikation som kan äga rum även i avsaknaden av en fysisk röst.   

Det finns uppskattningsvis ca 160 olika teckenspråk i världen. Varje teckenspråk har sin egen rytm, och många av dem skiljer sig avsevärt från varandra. Till teckenspråken hör även olika dialekter och talesätt, därtill kan boendeort och ålder också påverka hur någon tecknar. Teckenspråken delar dock ett starkt visuellt uttryck som i allmänhet gör det möjligt för teckenspråkiga att kommunicera flytande med varandra.   

I Finland används två olika teckenspråk: det finlandssvenska och det finska teckenspråket, som också används av Kim Simonssons Mossjättar. Läs mer om jättarnas teckenspråk i verkbeskrivningarna!